Blogg

Poesins tröstande ord i pandemin

Poesins tröstande ord i pandemin 

​Postat den 16 december 2020 Ι Av Per Winjestam

Behovet av tröst under pandemin kan inte underskattas. Lidandet är stort. Det är då vi kan söka oss till de sköna konsterna för att få stöd och hopp. Redan under antiken ansågs poesin vara den vackraste och högsta konstformen av alla, den konstform som kanske stod det gudomliga närmast – poeten med örat mot gudavärlden som i klarsyn kunde möta livets alla delar. Jag föreställer mig att det var och är så här:

Poeterna är människor som överlämnar sig själva till de ord som leder in i det ordlösa. In till den tystnad som öppnar sig likt ett bomullsmjukt snöfall under en ensam lykta vid vägens slut, alldeles innan den stora skogen tar vid. Därefter är de redo för en lång och mödosam resa ner och in i jorden, till det fruktade dödsriket Hades. På stranden till den svarta floden Styx väntar färjkarlen Charon med bortvänt, ansiktslöst huvud intill sin långsmala båt. Oroligt, fram och tillbaka på stranden, springer den trehövdade helveteshunden Kerberos med gapande käftar och stumma skall. Plötsligt gör Charon ett tecknen och poeterna vet att nu …

Färden fortsätter över floden och vidare ännu längre in i mörkret.

På Styx andra strand väntar vidsträckta melankoliska ängar med små genomskinliga blommor som skimrar likt sjunkande mareld i ett bottenlöst hav under höstens kallaste natt. Någonstans bland dessa blommor går det att finna det tomma, svarta skalet av en vilsegången fullmåne som förlorat allt, sitt strålande silver och hela sin gudomliga kraft.

Över fälten färdas de sedan vidare in i ett framväxande skugglandskap med kokande varmvattenkällor och floder med eldröd, trögflytande lava. Överallt svävar en dimma av giftiga ångor. Där finns också en hel värld av rastlösa själar med diffusa, konturlösa gestalter som hasar sig fram och sträcker sig efter brinnande facklor. Facklor som om och om igen släcks av kalla, hastigt förbiilande vindar. Till slut, efter stora vedermödor, kanske någon lyckas få fatt i en gnista av liv, en glimt av hopp eller återskenet av en för länge sedan slocknad underjordisk stjärna.

Därefter uppstigningen med den långa vandringen tillbaka hem och sedan långsamt in i ljuset igen.

En återvändare har skrivit, jag minns inte hans namn men orden har stannat kvar: ”I mörkret ett lysande mörker som ljuset inte fattar.”

Poeten Claes Andersson har också varit där och uttrycker följande i diktsamlingen Under (1984):

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte … Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet
för det som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse ”

Pandemin må sätta allt ur spel. Men det finns hopp. Och glöm inte bort att inuti det kalla decemberregnet sjunger fåglarna. Lyssna stilla och länge, det går att höra dem. Deras små vibrerande hjärtan har en obeskrivbar räckvidd och de sjunger alltid för den kommande våren och sommaren. Oförtrutet. Så sluta aldrig lyssna. Sluta aldrig se. Skönheten är alltid runt hörnet och närmare än vi tror.

Andningens helande kraft

Andningens helande kraft 

Om medveten andning, centrering, frigörande andning
och den livsviktiga betydelsen av att andas rätt 

Postat den 25 september 2014 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Andningen är en ständigt närvarande följeslagare som finns med oss från det att vi föds och tar vårt första andetag tills att vi dör och tar vårt sista andetag. Andningen markerar livets början och livets slut. Den mäter ut hela vår livslängd. Vi kan klara oss utan både mat och vatten i flera dagar, men utan luft dör vi inom ett par minuter. Luften innehåller syre som ger blodet den näring det behöver för att stimulera kroppens ämnesomsättning; blodet syresätts i lungorna och transporteras via hjärtat och systemkretsloppet vidare till alla inre organ, vävnader, nerver och körtlar. Andningen är en av våra mest vitala livsprocesser. Enligt österländsk filosofi andas vi in livsenergi som på sanskrit kallas prana. Livsenergin genomsyrar inte bara människor utan hela universum. Genom andningen står vi i förbindelse med hela universum. Andningen är länken till vårt inre, vägen till en djupare kontakt med självet, något Buddha kom till insikt om för ca 2 500 år sedan. Med tanke på att flera olika österländska kropps- och rörelsetraditioner (så som buddhistisk meditation, yoga, tai chi, qigong etc) fått brett genomslag i väst på senare år finns det anledning att fundera kring varför vi inte uppmärksammar andningen och dess helande kraft mer. Hur skulle samhället se ut om vi alla lärde oss att andas igenom våra känslor fullt ut? Om vi alla kunde andas med hela kroppen?

Grundning – att vara förankrad i jorden

Grundning – att vara förankrad i jorden

Att vara i balans med livet genom att vara i kroppen

Postat den 10 mars 2014 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Vad är egentligen grundning? Vad innebär det vara grundad? De flesta har säkert vid något tillfälle stött på begreppet grundning, men utan vidare förklaring och utanför sitt sammanhang finns risk att man lämnas med en något grumlig eller diffus definition på vad det egentligen innebär. Om man googlar ordet grundning får man upp länkar till bland annat puts och murbruk och hur man går tillväga för att bygga hus, vilket inte är en helt fel liknelse eftersom huset som symbol (ur ett psykodynamiskt perspektiv) ofta står för kroppen; det vill säga att drömma om hus kan vara en bearbetning av upplevelser kring den egna kroppen. Men en kanske ännu bättre liknelse är trädet som med sina djupa rötter i jorden står stadigt för väder och vind, en liknelse som en av förgrundsgestalterna till begreppet grundning, Alexander Lowen, använder sig av. 

Tyst meditation som en väg till inre frid

Tyst meditation som en väg till inre frid

Om behovet av tystnad för att kunna lyssna till den inre stillheten

Postat den 15 december 2013 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

På senare år har allt fler börjat söka sig till meditation och tysta retreater för att få möjlighet till reflektion, bearbetning och eftertanke. Ofta handlar det om en längtan efter något mer bortom materiell trygghet och säkerhet, inte bara att få en stunds respit från en stressig och krävande vardag. Att medvetet stilla tankarna och vända blicken inåt är en uråldrig metod för självinsikt och fördjupad livsvisdom. Och kanske är det det handlar om mer än något annat? Att återskapa kontakten med något som gått förlorat i ett ständigt brus, höga bullernivåer, time management och att ständigt vara uppkopplad på sociala medier och internet – den inre stillheten och tystnaden.

Det är först när vi uppmärksammar tystnaden som vi blir medvetna om den inre stillheten som alltid finns där och som är vår innersta natur, ett tillstånd av lycksalighet, djup samhörighet med allt levande och sann kärlek, menar Eckhart Tolle.

Gruppen – en relation för livet

Gruppen – en relation för livet

Om grupprocesser, samspel och möten mellan människor

Postat den 13 november 2013 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Vad är det som gör att vi är så många som vill vara del av en grupp? Varför har grupprocesser så stor betydelse i våra liv? Varför trivs vi i vissa grupper men inte i andra? Det är onekligen frågor som väcks när man deltar i en grupp och tillsammans med andra undersöker samspel och möten mellan människor. ”Grupper lever i människan och människan lever i grupper”, skriver Lars Svedberg och menar att det är i mötet med andra vi blir till: ”De mest skimrande ögonblicken i ens liv – nog handlar de alla om mänskliga möten? Om att se och bli sedd…” Vi lever en stor del av våra liv i och genom grupper såsom familjen, vänner och bekanta, skolan, arbetet, föreningar, nätverk och så vidare. Människan är ett socialt djur som ständigt söker nya kanaler för att kommunicera med andra eller som det ofta beskrivs med slutorden i Hjalmar Söderbergs välkända citat: ”Själen skyr tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.” Vi föds in i grupper och är alltid mer eller mindre beroende av grupper i vårt dagliga liv. En grupp består av individer och varje individ bär en mängd olika grupper inom sig. Men det finns också en längtan efter kontinuitet, något beständigt, något förutsägbart som man kan lita på och komma tillbaka till för att få tröst och stöd. En gemenskap. Ett sammanhang. En frizon. Ett varsamt hållande. Något verkligt med människor av kött och blod. Något att hålla fast vid när allt annat befinner sig i ständig förändring och tillvaron ter sig osäker och otrygg och framför allt, bortom kontroll. Det är då vi vänder oss till gruppen för att få stöd och känna oss bekräftade. Eller?

Subscribe to Front page feed