Blogg

Höstens melankoliska skönhet

Höstens melankoliska skönhet

En poetisk berättelse om fallskärmshoppning, meditation och Bertil Malmberg – parkernas och månens poet

Postat den 10 oktober 2021 Ι Av Per Winjestam

Om det inte vore för Gunnar Ekelöf hade jag antagligen inte känt till Bertil Malmberg som poet. Av en tillfällighet råkade jag läsa Gunnar Ekelöfs inträdestal till Svenska Akademin 1958 där han, i sedvanlig ordning, höll ett hyllningstal till sin företrädare till stol nummer 18: Bertil Malmberg. Jag kände vagt till Bertil Malmberg som författare till den fina barndomsskildringen Åke och hans värld (1924) som för övrigt blev filmatiserad 1984, men i övrigt ingenting. Det som särskilt väckte min nyfikenhet var en kort och förtätad dikt om fallskärmshoppning som Ekelöf refererade till ur Bertil Malmbergs diktsamling Under månens fallande båge (1947):

Lös din fallskärm.
Planet bär dig inte mer.
Kasta dig handlöst ut
i det mörka djupa.
Fråga ej var till sist din fot får landa.
– Giv dig åt fallandets frid
Och frukta inte.

Eftersom jag i min ungdom hade ambitionen att bli fallskärmshoppare och lyckades med bedriften att under en dag genomföra två fallskärmshoppningar – utan ledsagare – vet jag något om att slänga sig rakt ut från ett flygplan på åttahundra meters höjd i hög hasighet och den dödsångest detta i praktiken medför. Jag var fullständigt skräckslagen. Mannen som stod efter mig på tur i flygplanet blev alldeles kritvit i ansiktet och började skrika efter mamma. Så han lyckades inte genomföra sitt fallskärmshopp. Men det gjorde jag. Med tanke på att jag därefter ägnade betydligt mer tid åt teater, självutveckling och andliga processer insåg jag att denna erfarenhet med fallskärmshoppningen också hade en andlig dimension.

För mig fick Bertil Malmbergs dikt en andlig innebörd som är förknippad med begreppet överlämnande. Det jag egentligen syftar på är det engelska ordet ’surrender’ (som inte brukar översättas till svenska) och som ur en andlig aspekt innebär att släppa taget och fullständigt överlämna sig åt mysteriet. Man måste helt enkelt övervinna rädslans förlamande bojor och konventionernas bunkermentalitet för att till sist kunna transcendera in i det expansiva nuet. Ibland måste vi riskera allt för att överhuvudtaget komma vidare. Det här språnget är helt avgörande – och definitivt – för att kunna gå ännu djupare in i sin andliga utveckling. Dikten ger tröst i så mån att Malmberg pekar på fallandets frid och att vara i tillit fastän det inte finns någonting att hålla sig i när man faller.

För mig handlar mötet med Bertil Malmberg om att stiga in i det melankoliska landskap som han via sin diktning öppnar upp för läsaren; kylslagna höstnätter, parkernas dis, fontänernas fladdrande hår, popplarnas skymningsfacklor, trädens kala grenar, tysta brunnar, bortflyende dagrar, månsken, skuggor. Det är förgängligheten och dödens allestädes närvaro som ger livet mening. Att vistas i Malmbergs melankoliska landskap är ett själsligt tillstånd där livet förvandlas till dikt – höstens melankoliska skönhet som är ett tillstånd att njuta av. Det är den stora medkänslan med allt levande. Allt är tillfälligt. Allt skall dö.

Det här finns också närvarande i följande strofer av Bertil Malmberg ur diktsamlingen Illusionernas träd (1932):

Och när jag sakta träder genom grinden
Och stannar vid den lövomspunna bänken,
Känner jag plötsligt svävande mot kinden
Ur bleka töckendok de första stänken.
Och regnet börjar sorla över staden,
Och parkens dammar vattra sig och mulna,
Och droppar dugga från de tunga bladen,
De ännu grönskande och de som gulna.

Och ur diktsamlingen Under månens fallande båge (1947):

O rosor för en dag
o mångfald växling stormvind vandringsstjärnor
fiskrika hav
mångator
glitternät
o flyktigheter:
med er vill jag lyftas med er vill jag färdas
genom knoppning och blomning och död.

Här finns en vemodig längtan tillbaka till något som har varit, men som nu är borta för alltid och som genomsyrar Malmbergs diktning. Det berör mig. Det tar mig också tillbaka in i vår samtid. En tid som i många stycken präglas av snabba förändringar som innebär stort lidande för många människor.
Jag tänker på de namnlösa jag möter under mina promenader på stadens gator, parker och torg. Nedanstående rader kom till mig för inte så länge sedan. Formen är inspirerad av poeterna George Trakl och Bruno K. Öijer, men känslan färgas av Bertil Malmbergs diktning:

Det är den ständigt ensamme unge mannen
som förlorad i ytterligare en av alla dessa sömnlösa fullmånenätter
målar SORG med stora svarta bokstäver på husfasader, portar och bortglömda elskåp.
Det är kölapparna som fladdrar likt höstlöv i vinden
nedanför uteliggarna som mitt på dagen sover på bänkarna framför stadsbiblioteket.
Det är deras nedpissade pappskivor, skräpet från deras barndom
och högarna med sönderlästa serietidningar som en gång betydde allt.
Det är det tysta skriket från en gråspräcklig nattfjäril vars vingar fastnar och smälter ner i strålkastarljuset från ambulansen som ännu en gång kommer för sent.
Det är den prydlige och okramade medelålders mannen som försöker hålla stilen
samtidigt som han plockar tomburkar inne i spårvagnen,
burkar som han därefter lägger i en svårt nött plastpåse från Intersport.
Han ler hela tiden, flackar med blicken och
har färgat, välkammat hår.
Det är skymningen som faller över gatorna och gränderna
över alléerna och parkerna.
Det är staden som inväntar nattens drottning, månens tjänarinna, med de gnistrande svarta ögonen och de tunna bleka händerna.
Hon kommer för att kasta ut en tunn tråd av det vackraste silver
Ett silver som kommer att väva sig in i de djupaste och mest oåtkomliga drömmar.

ETT SILVER TILL ER SOM INTE HAR NÅGOT NAMN
​NI NAMNLÖSA
NI ÄR VARKEN GLÖMDA ELLER OSEDDA
ERA NAMN KOMMER ATT FALLA SOM STJÄRNOR INNESLUTNA I NATTENS MÖRKASTE REGN STILLA
STILLA ÖVER ÄLVEN …

Poesins tröstande ord i pandemin

Poesins tröstande ord i pandemin 

​Postat den 16 december 2020 Ι Av Per Winjestam

Behovet av tröst under pandemin kan inte underskattas. Lidandet är stort. Det är då vi kan söka oss till de sköna konsterna för att få stöd och hopp. Redan under antiken ansågs poesin vara den vackraste och högsta konstformen av alla, den konstform som kanske stod det gudomliga närmast – poeten med örat mot gudavärlden som i klarsyn kunde möta livets alla delar. Jag föreställer mig att det var och är så här:

Poeterna är människor som överlämnar sig själva till de ord som leder in i det ordlösa. In till den tystnad som öppnar sig likt ett bomullsmjukt snöfall under en ensam lykta vid vägens slut, alldeles innan den stora skogen tar vid. Därefter är de redo för en lång och mödosam resa ner och in i jorden, till det fruktade dödsriket Hades. På stranden till den svarta floden Styx väntar färjkarlen Charon med bortvänt, ansiktslöst huvud intill sin långsmala båt. Oroligt, fram och tillbaka på stranden, springer den trehövdade helveteshunden Kerberos med gapande käftar och stumma skall. Plötsligt gör Charon ett tecknen och poeterna vet att nu …

Färden fortsätter över floden och vidare ännu längre in i mörkret.

På Styx andra strand väntar vidsträckta melankoliska ängar med små genomskinliga blommor som skimrar likt sjunkande mareld i ett bottenlöst hav under höstens kallaste natt. Någonstans bland dessa blommor går det att finna det tomma, svarta skalet av en vilsegången fullmåne som förlorat allt, sitt strålande silver och hela sin gudomliga kraft.

Över fälten färdas de sedan vidare in i ett framväxande skugglandskap med kokande varmvattenkällor och floder med eldröd, trögflytande lava. Överallt svävar en dimma av giftiga ångor. Där finns också en hel värld av rastlösa själar med diffusa, konturlösa gestalter som hasar sig fram och sträcker sig efter brinnande facklor. Facklor som om och om igen släcks av kalla, hastigt förbiilande vindar. Till slut, efter stora vedermödor, kanske någon lyckas få fatt i en gnista av liv, en glimt av hopp eller återskenet av en för länge sedan slocknad underjordisk stjärna.

Därefter uppstigningen med den långa vandringen tillbaka hem och sedan långsamt in i ljuset igen.

En återvändare har skrivit, jag minns inte hans namn men orden har stannat kvar: ”I mörkret ett lysande mörker som ljuset inte fattar.”

Poeten Claes Andersson har också varit där och uttrycker följande i diktsamlingen Under (1984):

”Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte … Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet
för det som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig haft sorgen Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse ”

Pandemin må sätta allt ur spel. Men det finns hopp. Och glöm inte bort att inuti det kalla decemberregnet sjunger fåglarna. Lyssna stilla och länge, det går att höra dem. Deras små vibrerande hjärtan har en obeskrivbar räckvidd och de sjunger alltid för den kommande våren och sommaren. Oförtrutet. Så sluta aldrig lyssna. Sluta aldrig se. Skönheten är alltid runt hörnet och närmare än vi tror.

Andningens helande kraft

Andningens helande kraft 

Om medveten andning, centrering, frigörande andning
och den livsviktiga betydelsen av att andas rätt 

Postat den 25 september 2014 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Andningen är en ständigt närvarande följeslagare som finns med oss från det att vi föds och tar vårt första andetag tills att vi dör och tar vårt sista andetag. Andningen markerar livets början och livets slut. Den mäter ut hela vår livslängd. Vi kan klara oss utan både mat och vatten i flera dagar, men utan luft dör vi inom ett par minuter. Luften innehåller syre som ger blodet den näring det behöver för att stimulera kroppens ämnesomsättning; blodet syresätts i lungorna och transporteras via hjärtat och systemkretsloppet vidare till alla inre organ, vävnader, nerver och körtlar. Andningen är en av våra mest vitala livsprocesser. Enligt österländsk filosofi andas vi in livsenergi som på sanskrit kallas prana. Livsenergin genomsyrar inte bara människor utan hela universum. Genom andningen står vi i förbindelse med hela universum. Andningen är länken till vårt inre, vägen till en djupare kontakt med självet, något Buddha kom till insikt om för ca 2 500 år sedan. Med tanke på att flera olika österländska kropps- och rörelsetraditioner (så som buddhistisk meditation, yoga, tai chi, qigong etc) fått brett genomslag i väst på senare år finns det anledning att fundera kring varför vi inte uppmärksammar andningen och dess helande kraft mer. Hur skulle samhället se ut om vi alla lärde oss att andas igenom våra känslor fullt ut? Om vi alla kunde andas med hela kroppen?

Grundning – att vara förankrad i jorden

Grundning – att vara förankrad i jorden

Att vara i balans med livet genom att vara i kroppen

Postat den 10 mars 2014 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Vad är egentligen grundning? Vad innebär det vara grundad? De flesta har säkert vid något tillfälle stött på begreppet grundning, men utan vidare förklaring och utanför sitt sammanhang finns risk att man lämnas med en något grumlig eller diffus definition på vad det egentligen innebär. Om man googlar ordet grundning får man upp länkar till bland annat puts och murbruk och hur man går tillväga för att bygga hus, vilket inte är en helt fel liknelse eftersom huset som symbol (ur ett psykodynamiskt perspektiv) ofta står för kroppen; det vill säga att drömma om hus kan vara en bearbetning av upplevelser kring den egna kroppen. Men en kanske ännu bättre liknelse är trädet som med sina djupa rötter i jorden står stadigt för väder och vind, en liknelse som en av förgrundsgestalterna till begreppet grundning, Alexander Lowen, använder sig av. 

Tyst meditation som en väg till inre frid

Tyst meditation som en väg till inre frid

Om behovet av tystnad för att kunna lyssna till den inre stillheten

Postat den 15 december 2013 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

På senare år har allt fler börjat söka sig till meditation och tysta retreater för att få möjlighet till reflektion, bearbetning och eftertanke. Ofta handlar det om en längtan efter något mer bortom materiell trygghet och säkerhet, inte bara att få en stunds respit från en stressig och krävande vardag. Att medvetet stilla tankarna och vända blicken inåt är en uråldrig metod för självinsikt och fördjupad livsvisdom. Och kanske är det det handlar om mer än något annat? Att återskapa kontakten med något som gått förlorat i ett ständigt brus, höga bullernivåer, time management och att ständigt vara uppkopplad på sociala medier och internet – den inre stillheten och tystnaden.

Det är först när vi uppmärksammar tystnaden som vi blir medvetna om den inre stillheten som alltid finns där och som är vår innersta natur, ett tillstånd av lycksalighet, djup samhörighet med allt levande och sann kärlek, menar Eckhart Tolle.

Gruppen – en relation för livet

Gruppen – en relation för livet

Om grupprocesser, samspel och möten mellan människor

Postat den 13 november 2013 Ι Av Eva-Lotta Sandberg och Per Winjestam

Vad är det som gör att vi är så många som vill vara del av en grupp? Varför har grupprocesser så stor betydelse i våra liv? Varför trivs vi i vissa grupper men inte i andra? Det är onekligen frågor som väcks när man deltar i en grupp och tillsammans med andra undersöker samspel och möten mellan människor. ”Grupper lever i människan och människan lever i grupper”, skriver Lars Svedberg och menar att det är i mötet med andra vi blir till: ”De mest skimrande ögonblicken i ens liv – nog handlar de alla om mänskliga möten? Om att se och bli sedd…” Vi lever en stor del av våra liv i och genom grupper såsom familjen, vänner och bekanta, skolan, arbetet, föreningar, nätverk och så vidare. Människan är ett socialt djur som ständigt söker nya kanaler för att kommunicera med andra eller som det ofta beskrivs med slutorden i Hjalmar Söderbergs välkända citat: ”Själen skyr tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.” Vi föds in i grupper och är alltid mer eller mindre beroende av grupper i vårt dagliga liv. En grupp består av individer och varje individ bär en mängd olika grupper inom sig. Men det finns också en längtan efter kontinuitet, något beständigt, något förutsägbart som man kan lita på och komma tillbaka till för att få tröst och stöd. En gemenskap. Ett sammanhang. En frizon. Ett varsamt hållande. Något verkligt med människor av kött och blod. Något att hålla fast vid när allt annat befinner sig i ständig förändring och tillvaron ter sig osäker och otrygg och framför allt, bortom kontroll. Det är då vi vänder oss till gruppen för att få stöd och känna oss bekräftade. Eller?

Subscribe to Front page feed